Spegel, spegel på väggen där...
Text Anneli Tiainen 1998
Denna berättelse har väckt starka känslor hos somliga som tagit åt sig personligen. Själv har jag skrivit ur vinkeln självironi. Jag har inte för vana att ljuga eller försköna, vare sig om mina hundar eller mig själv. Beauceronrasens baksida finns där precis som hos vilken ras som helst. Vi måste lära oss att prata öppet om alla beauceroner, inte bara dom "bästa".
En dag i mars 1997 ringde telefonen, var intresserad av en beaucerontik. Efter mycket funderande sade jag ja. Tiken hette Nana, var lugn och fin men med en exteriör defekt. Hon hade en enkelsporre bak. På grund av de svenska införselreglerna skulle jag inte kunna ta hem henne förrän hon var 7 månader men ska sanningen fram sörjde jag inte detta alltför mycket.
.... det fanns något bakom rädslan .... När Nana var ca 3 månader ringde det igen. Kunde jag tänka mig att byta ut Nana mot en Neenah. Jag hade redan börjat tycka om Nana utan att ha träffat henne. Nana var redan den ljuva beauceron som skulle väga upp de hårda åren med Morris. Jag såg oss lättjefullt tillbakalutade i soffan, behagligt knaprande på kakor, beundrande titta på alla prisbucklor som vi vunnit. Tänk så lätt allting var bara man hade en hund som gillade människor. Jag sa ok, men sa trots detta inte adjö till fantasibilden av min blivande hund. Med jämna mellanrum kom det rapporter från Finland. Visst fick jag veta att Neenah var aningen reserverad, livlig, MYCKET livlig, inte direkt snygg och visst rapporterades det om "katastrofen" med tanten som slog sin handväska i huvudet på henne. Drömbilden av min nästa beauceron förblev dock densamma förutom att kakfatet ibland byttes ut mot en skål med chokladpraliner, gärna med mintsmak. Och javisst, min vän ville naturligtvis att jag skulle komma och titta på min hund men det behövdes inte tyckte jag, jag visste ju redan precis hur härlig hon var.....
Så var det då dags, Neenah kom över vid Hund-97 utställningen i Stockholm och var då 9 månader. Hon var den absolut fulaste hund jag någonsin sett. Usch, så får man inte säga men jag tyckte hon var lång som en tandemcykel och hennes bakparti var i stil med en kapplöpningshunds muskelmassa under säsong men i fronten hade hon ingenting. Hon sa dessutom "buff" till varje människa som hon såg. Visst verkade hon pigg och vaken men vad var det för en vit fläck hon hade i ena ögat?!
Jag tittade mycket skeptiskt på denna hund som numera var min men vi fick kontakt tämligen snabbt och på natten delade vi på bäddsoffan under största gemyt. På söndag åkte X tillbaks till Finland med morgonbåten och naturligtvis tog hon med sig sina hundburar. Hon kunde inte garantera att Neenah inte skulle äta upp syrrans lägenhet så jag fick helt enkelt ta med henne till utställningen. Snacka om fantastisk planering från min sida, det stod helt klart att Neenah inte borde tas med till mässan men vad skulle jag göra? Stanna hemma och ta det lugnt med henne? Den tanken slog mig inte ens....det är ju inte varje dag man är i Stockholm.
Neenah är en mycket liten beauceron, hon måste sträcka lite på tårna för att komma upp till tikarnas minimihöjd, 61 cm. Söndagen den 7:e december -97 var hon nog inte mer än 50 centimeter för hon smög förskräckt runt i hallarna på Älvsjömässan. Hon flåsade, flämtade, buffade, blicken irrade omkring, hon kunde inte stå still. Hon var mil ifrån min drömbild men lagom till finalerna somnade hon ändå ihopkurad på golvet framför mina fötter.
Hemresan gick med bil till Söderhamn och sedan tåg till Sundsvall. Morris somnade som vanligt under tågsätet ganska omgående men Neenah slappnade inte av förrän hon fick krypa ihop på sätet bredvid mig. Det här fixar sig nog tänkte jag för hon var så söt och "behändig" där hon låg.
Väl hemma var det precis som om hon förstod att hon nått ändstationen. Hon var ensam på främmande mark och kunde inte längre hålla masken. Hon "förvandlades till ett nervvrak". Jag hade sett sådana beauceroner förut och jag erkänner att jag tyckte att de inte ens hade något existensberättigande. Hon var rädd utanför lägenhetsdörren och kom någon och hälsade på fick hon panik. En dag lämnade grannen barnvagnen ute i trapphuset och Neenah flydde så fort hon såg den. Det enda hon inte var rädd för var träden i skogen och där ångade hon på i en takt som gjorde både Morris och mig svettig. Herregud, inte påminde hon om en soffhund!
Vad skulle jag göra? Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Hon var ju så söt ibland, speciellt när hon lekte med bollen precis som en cirkusjonglör. Jag var aldrig bjuden till denna boll-lek trots enträgna försök och när jag försökte träna lydnad med henne var hon lika greppbar som en fjäril som fladdrar över en sommaräng. Att behandla henne schysst och rättvist när jag i grunden inte tyckte om henne för hennes rädsla var inte lätt. När två månader gått insåg jag att jag inte kunde fortsätta att låtsas tycka om henne. Det var dags att gör något.
Jag satte mig ner och rannsakade mig själv. Varför hade jag tagit henne? Vad hade jag haft för förväntningar? Vem var hon? Vad kunde jag förvänta mig av henne i framtiden? Vad tyckte jag egentligen om henne?
När jag lagt alla korten på borden kom en helt annan bild av Neenah fram. Hon var rädd, ja, men hon var också kul, rolig, hon hade energi för fem, hon var nyfiken och framåt, villig att lära och älskade att mysa i soffan. Dessutom hade hon något speciellt, det fanns något, bakom rädslan, som kikade fram ibland. Hon var inte direkt förtjust i vare sig kakor eller choklad men det kan ju vem som helst lära sig att tycka om. Jag insåg att drastiska förändringar måste göras för att situationen skulle utvecklas positivt, bland annat måste jag vrida ner alla förväntningar till noll. Dessutom var jag tvungen att sudda ut drömbilden och sätta in "nervvraksbilden". Genom att göra det skulle jag inte bli besviken när hon blev rädd och blev hon inte rädd skulle hon få ett plus i kanten.
Och kan ni tänka er, efter ytterligare fyra månader blev jag inbjuden till boll-leken och där började vårt blomstrande samarbete. Idag tycker jag att hon är en helt fantastisk beauceron, vi har så roligt när vi tränar lydnad så ibland undrar man om det är tillåtet att ha så kul under arbete. Hon blir mindre och mindre rädd för varje dag som går. Den sista januari ställde jag henne på en liten inofficiell drive-in utställning och hon gick fram till domaren själv. Vilken lycka! jag får tårar i ögonen när jag tänker på den utveckling som hon genomgått och jag är helt säker på att hon har mer att komma med. Neenah är nämligen inte vilken beauceron som helst, hon är MIN beauceron!
Samarbetar du med din verkliga hund eller brottas du förtvivlat med drömbilden av din hund? När du ändå är uppe och kollar, ta dig en titt i spegeln. Vad ser du, dig själv, eller superdressören? Om du vill ha ett svar på den frågan, fråga din fyrbenta spegel!
Mer info om...
Länkarna öppnas i nytt fönter och går utanför min egen hemsida.
Neenah
Punasukan Neenah
S18716/2000
född 970220-091026
e. Icône Bleu de la Noe du Jardin
u. Punasukan Inka
färg: harlekin
63 cm
34 kg
MH
Ej gk mentaltest
Appellklass ej gk
Ökl 2
Mina Krypin
