Beauceronen Morris

DEN LÅNGA FÄRDEN MOT MÅNEN

Text Anneli Tiainen Björkebo Allehanda nr 3/98

Två dagar efter Morris femårsdag tilldelades Morris och jag ett diplom på klubbens årsmöte. Till min stora glädje stod det med stora bokstäver Klubbmästare Appell 1997. Titeln delades ut retroaktivt och trots att resultatet inte var det bästa som gjorts under året kunde ingen annan gjort sig mer förtjänta av detta än vi. Det blev en lång och krokig väg men vi hittade fram till slut.

Historien börjar 1993 då jag köpte den sk brukshunden Morris. I bagaget hade jag en halv spårkurs med podencon Rick. Han klarade den galant och den avbröts enbart på grund av flytt, men det var 1986 det, så här skulle det bli kurs av! Trodde och ville jag, men inte min klubb. För att få starta en spårkurs 1994 måste man ha ett förstapris i lydnad. Det hade inte vi och vi var ljusår från detta. Inte för att viljan fattades utan för att momentet tandvisning ingick i ettan. Morris tyckte att det här med tänder var en privatsak. Visst var våran relation närmare kaos än ordning men det gjorde inte Morris till mindre brukshund. Arbetslust fattades inte, den kokade över för jämnan där den inte skulle.

.... var det kommando och kunskap eller en stor bit Marabou chokladkaka? .... unquote

Brodern Charlie gick på kurs och sökträningen inleddes utan några hinder från berörd klubb. Tandvisning var inte Charlies favoritsysselsättning heller men han skulle inte tävla lydnad och utställningar var ointressant så vad gjorde det. Jag blev rent ut sagt förbannad och svor att Morris och jag minsann skulle komma till start ändå, på egen hand.

Sommaren 1994 gick ut på att få Morris att spåra. Jag hade lånat boken Spårhunden (paret Sjöstens) av min uppfödare och grundövning inleddes enligt förslag. Spårläggaren hittades alltid men ingen spårning. Hmmm, frenetiskt bläddrande i boken. Försök med någon mindre attraktiv spårläggare. Jag spejade åt alla håll men ingen annan än grannen Ingalill dök upp. Fortsatt träning men vi la in mer terräng i bilden. Nu då? Tanken gick till en skadeskjuten elefant med tanke på hur det brakade i skogen. Ingalill hittades men ingen spårning.

Säsongen gick mot sitt slut och jag suckade tungt. Aningen irriterad slängde jag boken åt fanders, gjorde ett 10 meter långt spår utom synhåll, satt tennisbollen som slut, gick muttrande tillbaka och talade om för Morris att vem som helst måste klara detta. Han bevisade att jag hade rätt. Han spårade 5 meter, stannade och funderade, det ryckte betänkligt i benen men han fortsatte att spåra 5 meter till och hittade tennisbollen. Äntligen ett genombrott, Morris spårade.

Vintern 1994-1995 slängde jag spårpinnar under promenaderna och han blev duktig på att plocka upp dessa och komma tillbaka med dem. Under sommaren var vi ute i skogen och Morris blev allt duktigare. Han spårade, plockade upp apporterna trots att han ibland gick på spåret då det mörknat och matte snavade sig fram där bakom. Boken hade inte plockats fram och ordet planering lyste således med sin frånvaro. Det här var ju kul men ... och lydnadsträningen tog överhand. Brodern Charlie tävlade på hösten och blev uppflyttad till lägre klass. WOW, impad blev man. För mig var bruksvärlden lika långt borta som en färd till månen.

Våren 1996 gick vi lydnadskurs med betoning på platsliggande och tandvisning. Under denna kurs fick jag lära mig något nytt. Appellspår går ej i skogen. Jaha, tänkte jag, det är väl bara att byta terräng. För säkerhets skull skummade jag igenom boken igen men det här kunde ju Morris. I skogen ja, men ute på en äng? Nej! Ju mer vi tränade desto mer fel blev det. Vi fick vårt LP men spår? Till slut stönade jag lika mycket som under sommaren –94. Jag blev aningen irriterad igen ...

Tog bilen upp till föräldrahemmet, gick ett spår på 400 meter med tre vinklar och leverpastej på slutet. Gräset på lägdan var 10-30 cm högt. Mamma fick följa med som vittne och nu var sanningens minut inne. Jag selade på Morris men lämnade linan i bilen. Nu var det Morris som ensam skulle visa vad han kunde eller inte kunde. Jag släppte honom och han svischade iväg åt höger, vände och kom tillbaka lika fort, tog upp spåret i full galopp. Han brukar aldrig klara första vinkeln sa jag åt mamma samtidigt som Morris tog den i full galopp, nästa vek åt vänster och han blev tvungen att sakta in men snart var han uppe i galopp, klarade tredje vinkeln och raksträckan. Sprang förbi leverpastejen, tvärnitade och gick tillbaks. Smaskens till sista tuggan. "Han sprang ju precis där du hade gått" sa mamma. "Med nosen i backen". Än en gång hade Morris visat att jag var den felande länken.

Visst hade kravet för kursstart tagits bort men dög vi inte då så duger vi inte nu, tänkte mina tjuriga finska gener. Charlie blev uppflyttad till högre klass och vid en visit i hans hemtrakter i juni-96 fick jag följa med på en träning. Träningskompisarna frågade om jag tävlade och jag svarade att vi haft en del relationsproblem att lösa och dom nickade igenkännande. Träningen var mycket målinriktad men tränaren sa efteråt att det berodde på att Sven Järverud varit med just denna gång. När Charlie med ägare stegade iväg ut mot en hittad figurant svarade tränaren på Svens frågor; det var en beauceron, nej det var inget elitekipage och så berättade hon lite bakgrundsfakta. I oktober blev dom uppflyttade ur högre klass och i december tävlade dom i elit med betyg godkänt. Det var bara att gratulera.

Säsongen 1997 skärpte jag till mig (slutade sucka) och Morris gjorde framsteg med mig bakom sig men det var långt ifrån mitt önskvärda. Till slut blev jag trött och gjorde något mycket överilat och desperat. Jag anmälde oss till en appelltävling, knäna skakade och hjärtat flimrade. Jag slet fram boken igen, den här gången en nyare upplaga ur kamrat Ankis bokhylla. Läste den noga över tre dagar och svor långa ramsor. Jag hade gjort allt fel. Fyra veckor kvar till tävling, här måste tränas! Men först planering och Morris blev dag för dag allt duktigare på vindarna över Moheden. Jag återgick till boken, störningsmoment! Anki fick stå vid början av spåret och låtsas vara domare. Var det så det gick till? Boken gav inget svar och Morris svarade med full galopp och jag brände hål i handen. Handskar inköptes och frågorna hopade sig.

Kapitlet tävling visade sig vara uselt då det inte gav svar på mina frågor. Fick man berömma hunden? Vi hade bara erfarenhet av lydnad och så annorlunda var det nog inte. Vi bestämde nej (helt fel). Nästa fråga löd; fick man gå fram till stället där apporten hittats och göra ett nytt påsläpp där eller måste påsläppet göras där hunden avlämnat apporten. Frågor, frågor men inga svar. Sista veckan fick Morris vila och jag körde mental träning.
– Inga krav, vi ska bara kolla hur man gör. Vi har aldrig gjort detta men ta det lugnt så går det bra.

Dagen innan tävling, typ sent på kvällen fick jag ångest, framförgående! Jag avskydde det momentet och undvek att träna det. Den mentala träningen försvann puts väck och gasen i botten till klubben. Det var mörkt och planen upptagen, men den nedre appellplanen var ledig och det var väl där vi skulle tävla? Två vändor åt vardera hållet. Det gick utmärkt men var det kommando och kunskap eller en stor bit Marabou chokladkaka? Jag gav upp och for hem. Allt åt helsike på grund av detta misstag. Varför hade jag inte kört mental träning på momentet framförgående?

Dagen grydde, vi åkte dit, kollade, blev uppflyttade, vann tävlingen. Blygsamma poäng, men vem brydde sig?

VI KLARADE DET!!!

WWW.BEAUCERON.NU

Mer...

DEN LÅNGA FÄRDEN MOT MÅNEN

Morris

Mina Krypin